Idag har det vart full rulle....igen, men nytt på schemat är innebandy för älskade Stina, hon tyckte det var jätte kul, och grym var hon, måste vara modersarvet 👌😉 nu sitter vi i soffan jag stina sally och saga och myser, Svea sover för natten och laddar för eventuellt årets sista folkrace helg 💪 Johan han står i köket och diskar, jag visade honom en studie jag såg på Facebook om att män som gör hushållssysslor har bättre sex så då jävlar vart det sprutt i karln 😂

Jag är 26 år...Innom loppet att 3 månader har jag fått lov att begrava båda mina föräldrar. Någonstans känns det inte rättvist nånstans, jag är så pass förståeende så jag vet att livet har sin gång, men ändå.


Det jag tänkt skriva och som är det mest orättvisa i hela sammanhanget är att min mamma var bara 55 år, hon var en mamma, en sambo en syster och en mormor. Men det absolut viktigaste, hon hade inte behövt dö, inte nu.


För att berätta så kortfattat som möjligt men även så ingående som möjligt så ska jag försöka att sammanfatta mej enkelt och bra.


Natten den 27 Juli vid 5 tiden ringer min telefon, det är min syster, hon berättar att mamma är död, den känns som att jorden rasar under mej, jag har precis begravt min älskade pappa. Jag ringer ganska omgående min mammas sambo ( Mamma bodde 25 mil ifrån mej och mina syskon och levde tillsammans med sin sambo sen ca 20 år tillbaka) Jag ringer för att kolla hur läget är med honom och ganska på en gång redan i det första samtalet så berättar han för mej att han ringt efter ambulans men ingen hjälp kom, jag hör på honom allvaret i situationen och jag reagerar direkt men vill inte lägga så mycket vikt i det, allra hellst för min mammas sambos skull, vill liksom inte fråga ut honom, vill inte tvinga honom att prata om sådant som kanske just då och på en gång känns väldigt jobbigt. Vi syskon sätter oss i bilen för att åka dom där 27 milen, dels för att få se mamma en sista gång, klappa på henne och säga dom där viktiga sakerna som man kanske känner att man vill säga, men även för att kolla läget med sambon. Han upprepar gång på gång med svajjig röst att det är väll fan att dom inte kunde skicka hjälp. Jag citerar ringer jag nummret för nödsituation så måste dom väll ändå förstå att det är en nödsituation, ganska omgående bara ett par dagar efter min mammas död tar jag kontakt med SOS för att få reda på när larmsamtalen har kommit in och när ambulans har blivit skickad mesta dels för Sambons skull för att få klartecken efter en traumatisk situation, nu tänker säkert många att ja 5 minuter kan kännas som timmar när det är en nödsituation, men bakom hans ord fanns det ett större allvar och jag förstod att det verkligen var något som inte stämmde . Att få fram tiderna skulle visa sej inte vara så enkel , jag har sammanlagt pratat med minst 20 stycken, dom allra flesta väldigt otrevliga och ja har fått tjatat, ringt ringt ringt och tjatat ännu mer bara för att få reda på tiderna. Vid ett tillfälle har en manlig arbetare på SOS tillomed slängt på luren i örat på mej, 2 gånger,anledningen vet jag faktiskt inte då jag faktisk var väldigt trevlig så antar att han bara inte kunde svara mej på min fråga och då ska jag även poängtera att jag faktiskt var trevlig mot alla handläggarna, till en början, men när man mitt i alla sorg bara vill få reda på vad som egentligen hänt, och då får den behandlingen som jag fått, tappar man tillslut fattningen. Fram tills för 3 veckor sedan har jag ringt nästan dagligen för att se hur det går med ärendet, efter några veckor får jag äntligen reda på tiderna, det visar sej att det har från det att första larmsamtalet kom in tagit 1 timme och 14 minuter( mamma bor 5 minuters bilväg från sjukhuset) Vi det här laget hade vi redan fått obduktions papperen, mamma hade dött av ett bråck som brustit i matstrupen, en åkomma som vid snabb hjälp är "väldigt enkel" att åtgärda, åtminstonde att lokalisera och när man gjort det så för man ner som en kateter i genom halsen för att sedan blåsa upp en ballongliknande grej och där har man stoppat själva livshotande tillståndet och kan då börja arbeta med att "fixa problemet". I mammas fall hann det gå för lång tid. Jag hade även från första början poängterat till dom jag pratat med på SOS att min mammas sambo kände att han inte alls blivit bemött på ett bra sätt, personerna i fråga som han ringt till upplevde sambon som väldigt otrevliga, Jag nämde detta igen för den mannen som berättade tiderna för mej och självklart ifrågasatte jag vad det varit som tagit så lång tid? Han berättar för mej att han inte lyssnat på larmsamtalen själv och undrade vad som hade hänt med min mamma när hon väl kom in till sjukhuset, Ja hon dog, oj då svarar mannen och lovar mej att lyssna på samtalet och ringa mej nästa dag senast dagen efter det, vilket inte hände denna gången heller utan jag fick själv ringa upp igen, då får jag berättat för mej att han lyssnat på samtalen och sedan skickat detta till en högre nämnd för att dom ska få ta en beslut på vad som ska göras av detta, det här kunde ta ett par veckor vilket jag har full förståelse för, men när det sedan gått närmare 2 månader och vi ännu inte hört något så börjar jag igen att ringa runt, samma behandling igen runt skickad både hit och dit och ingen som kan svara på min fråga vad som hänt med vårat ärende, våran handläggare som jag pratade med bara dagen innan, har slutat och vi måste nu invänta en ny handläggare, detta kommer ta tid tänkter jag i all förtvivlan MEN redan dagen efter ringer det på min telefon, jag svarar och det är en manlig röst som presenterar sej och berättar att det i dagsläget är han som har hand om ärendet, utan att jag behöver säga något så beklagar sej mannen för hur ärendet har blivit handlag och jag hör på hans röst och hans ord att han med största vikt menar det och att han verkligen skäms, vilket han inte är rätt person för att göra då han absolut inte gjort något fel, Jag frågar försiktigt om han vet hur det ser ut med ärendet och vad som har hänt, jag kommer aldrig någonsin kunna förklara nervositeten och paniken som far igenom min kropp i denna situationen när mannen berätta för mej sakta på norrlänska, väldigt sakta kändes det som i den stunden, att det hade blivit skickad till en högre nämnd med överläkare och sköterskor och där har dom tagit beslutet om en Lexmaria till socialstyrelsen, dom har anmält sig själva, Jag grät av lycka och lättnad, för min mammas skull men allra hellst för min mammas sambos skull som har fått upplevt detta helvete, att få se sin käresta dö i alla panik och kaos, att ringa på hjälp men inte få någon, nu hade han svart på vitt att han har inte gjort något fel, han har gjort precis allt han kunnat, felet låg någon annanstans. Mamma var från början själv vid medvetandet, hon låg på soffan på nedervåningen vilket hon brukade göra när hon inte kände sej riktigt kry, senare på kvällen ropade hon på Sambon som då befann sej på övervåningen att han skulle ringa ambulans, att hon inte mådde bra, varför visste hon inte själv. Sambon ringer givetvis ambulans direkt och där börjar det direkt, Jag min moster och min syster var i förrgår i väg och lyssnade på larmsamtalet och i skrivande stund sluter jag bara ögonen och ruskar på huvudet åt behandlingen som min mammas sambo och min mamma fick. Direkt började Sambon ifrågasättas om vad som är fel, vilket jag absolut förstår att man måste göra, det enda svaret sambon har är att han inte vet vad som är fel men att hon är dålig, det enda han vet är att hon har pacemaker sedan ett år tillbaka man han vet inte om det är den som det är nått fel med, SOS ber att får prata med mamma själv, som tar luren och berättat att hon är dålig, och tro mej VEM SOM HELLST skulle kunna höra allvaret i den här situationen både på sambon och på min mamma, mamma orkar inte hålla telefonen och prata själv länge utan sambon får ta över igen och han upprepar att dom måste få dit en ambulans nu varpå han får svaret att dom kan inte bara skicka en ambulans utan dom vill veta vad som är fel, sambo upprepar igen att han inte vet men att hon måste få hjälp, dom försöker även få prata med mamma igen som inte orkar, hon klarar inte det. Tillslut i alla förtvivlan lägger mamma eller min mammas sambo på luren (VEM FAN HADE INTE GJORT DET?) dom började säkert fundera på andra lösningar för att få henne till sjukhuset, SOS ringer upp igen efter ett par minuter och Sambon svarar, han säger igen att dom måste få dit en ambulans nu varpå samma utfrågning börjar, sambon svarar på alla frågorna dom ställer, men tydligen måste man svara rätt på frågan om vad som är fel för att få hjälp, vilket sambon inte kan och har även uttryckt sin frustration över detta, att jag är ingen läkare. Mammas ärende är genom hela denna processen satt som ett prio 2 larm, den bedömningen har TVÅ personer gjort, när man nu i efterhand lyssnar på samtalen har utbildade personer, läkare, den fina snälla mannen som jag tillslut fick kontakt med på SOS och en sjuksköterska gjort bedömingen att detta skulle redan från första samtalet ha varit ett prio 1 larm, även enligt andra samtalet skulle det vart ett prio1 larm. ytterligare minst 2st till samtal ringdes, varpå mamma själv också pratade med SOS minst 2 av gångerna det tredje hör man mamma be om hjälp i bakgrunden. när ambulans väl beodrades ut åt min mamma så fanns det ingen inne som kunde åka, inte på ett prio2 larm, det fanns bara en ambulans och den var till för prio 1 larm, därav vart det en ännu längre väntan, sambon ringer igen upp efter ett tag för att fråga vart ambulansen håller hus, han lovas att ambulansen borde vara på plats om ca 10 minuter, under alla tidigare samtalen har mamma tagit av alla sina krafter och själv pratat om än korta stunder och själv bett om hjälp, men i detta sista samtalet hör man inte min mamma, 15 minuter senare kommer ambulansen till plats, då är min mamma redan död. Ambulansmännen omskriver direkt ärendet till prio1 och kallar på förstärkning, dock är läget så illa så dom hinner inte invänta hjälpen utan väljer att ensamma åka mot sjukhuset, från mamma till sjukhuset tog det 4 minuter, 4 MINUTER, då förstår ni hur nära hon bodde! Ambulansmän och sjukvårdspersonalen jobbade länge med att få igång mammas hjärta, kommer en patient in med hjärtstopp så är det de man i regel måste jobba med först, vid detta laget visste man inte att mamma hade en innre blödning, utan man jobbade bara för att gå igång hjärtat, vilket är helt rätt. Vad hade kunna förändrat situationen om ambulansen nu var på plats då? Jo vid ett sånt här bråck kräcks man blod, det ser ut ungefär som kaffesump, hade ambulans vart på plats i tid så hade detta upptäckts. Det har läkaren berättat , Han har även berättat att hade mamma fått hjälp i tid så hade hon överlevt.


Det här ger oss inte mamma tillbaka, absolut inte och det är inte på något sätt det jag strider. Jag strider för rätten man tror man har som människa. Visst det är mänskligt att fela det säger jag ingenting om, men har man den rätten att fela när utgångspunkten handlar om liv och död? Jag strider heller egentligen inte för min egen skull. Utan det jag i första hans strider för det är min mammas sambo, jag kan inte i min vildaste fantasi tänka mej eller ens i närheten kunna känna, det helvete han har gått och går igenom, det kaoset och paniken han och mamma hade, att få se sin älskade dö framför ögonen på en, att ringa på hjälpen, hjälpen som inte kommer, att få se sin älskade tillslut drunkna i sitt eget blod. vem gav någon rätten att bestämma över hennes liv, om hon skulle få leva eller inte?


Utgångspunkten på detta är inte bara ett liv som slocknat, det är en storasyster som saknar sin lillasyster, det är 6 barnbarn som saknar sin mormor, ett barn som inte hann träffa sin Farmor, ett barnbarn hon själv såg så mycket framemot , det är 3 barn som saknar sin mamma nå fruktansvärt så att det ibland känns som att någon vrider sönder organen inne i magen, men allra hellst, det är en sambo sedan 20 år tillsammans som mist enligt hans egna ord sin bästa vän, om ni tänker er Helan och halvan, mimmi och musse, tommy och annika, det var mamma och hennes sambo, dom umgicks jämt, var ofta ute och åkte, var ofta och fiskade, ute i skogen, plockade svamp, dom matchade varandra som handen i hansken, dom avgudade varandra, dom älskade varandra så högt, och framför allt dom ställde alltid upp på varandra, dom där små vardagssakerna, ett typiskt sånt där förhållande där han hjälpte mamma och spika upp en tavla medans hon tog fram kläder åt han på kvällen och såg till att han slängde dom skitga i tvätten, där han åkte ärenden åt henne och hon hjälpte honom med rakningen. Det smärtar mitt hjärta att detta har tagits i från dom att han vart ensam kvar, dom skulle leva lyckliga i alla sina dagar om inte annat iaf en massa flera år, dom skulle ju bli gamla tillsammans. Mamma blev bara 55, hon fick aldrig bli gammal, hon fick aldrig gå i pension, hon fick aldrig uppnå den åldern där man kan luta sej tillbaka och bara njuta av livet man levt, av sina barnbarn, livets efterrätt.



Jag hoppas att personerna som gjort detta enorma misstaget kommer att få lämna sina jobb, jag tror inte att det kommer bli så men det är min önskan, att dom inte ska få chansen att ta någon annans liv. Det som säkert bara kommer bli är att dom kommer att ändra lite i sina utbildningar, för oss var hennes liv mera värt än att användas som utbildningsmaterial. Jag hoppas och önskar att rättvisan vinner, det ger oss som sagt inte henne tillbaka, men hon får rättvisan med sig, sambon svart på vitt bevisat att den behandlingen han utsattes för inte är OK. Jag, mina syskon och min moster får vetskapen om att mammas liv räknades lika mycket som varje enskild indevids bör göras även i sammhällets ögon.


På så många sätt är detta så fel, min mage kommer värka och mitt hjärta kommer smärta, tills dagen jag dör, av att min mammas liv togs i från henne alldelens förtidigt i vetskapen om att hon hade kunnat överlevt, om dom bara hade lyssnat, om dom bara fått hjälp.


Tillägg: Jag har garanterat missat en massa, det hoppar hela tiden upp nya saker i huvudet på mej men skulle jag skriva allt skulle jag få sitta i dagar.

Kvällskaoset är igång, barnen är badade, en ligger i myspölen och tjurar över att behöva sätta på sej pyjamas, en sitter och pratar förstånd med en krabba, tredje sitter i soffan och tjatar om att få vatten och den 4de leker brandman helhjärtat med siren effekter och allt ! 😂 livet på en pinne och jag älskar vårat kaos för det mesta 😍

Så där ja. Sallan är hemkommen från gympan, fick åka med sin bästa kompis idag :) svea är lagd för natten (nån var tuttsugen idag ! :), tvätten är vikt, disken är diskad (gode dig vad jag skulle behöva en diskmaskin) nu är det bara dom andra 3 kvar ! :) saga sover nog snart men dom andra två vette fan ! Än håller dom i ! :)

Då gör vi ett försök till att skriva här igen då ! Händer ju en hel del i det här huset om dagarna så det finns ju en hel del att skriva om ! :D

Så där nu kör vi, Nu har jag tillbringat lite tid till att ändra header och fixat lite då familjen växer och inte alls ser ut som för 1 ½ år sedan, mest är det Johan som växer faktiskt haha :)
Ska försöka skriva lite om Lilla solrosen har jag tänk i nästa inlägg för att det ska bli lättare och följa, så alla hänger med på vad jag skriver om, under utraljudet hittades ju ett par så kallade "mjuka markörer" och sen har det vart lite andra "små" problem under graviditeten men som sagt ska försöka skriva om det ikväll !

Vi gör väll ett försök igen då med denna bloggen ! Håller säkert i tre dar! men det är ju tre dar mer än ingen :D Nu ska jag göra Bacon i ordning för att åka till BVC sen ska vi vidare mot blg och se om vi kan hitta på Stinas snutte som hon måste ha tappat där igår!

Att veta att jag aldrig mer får träffa dej i detta livet gör så ont, att aldrig få höra ditt skratt, din röst, se ditt anskite eller känna din trygga famn, att aldrig få se ditt kroppspråk när du ska berätta eller förklara nånting eller få dra alla sjuka skämt som vi brukade. skämt som bara vi förstod<3
Du fattas mej, du lämnar ett stort tomrum och ett hål i mitt hjära.
Jag bär dej med mej så länge livet ger mej tid, nära mitt hjärta där har du din plats, när dagen är kommen så ses vi igen min vän, där ångest och smärta inte finns. Jag hoppas min fina fina vän att du har det bra, du är och har alltid vart värd bara det bästa i mina ögon, Tack min vän för alla fina minnen, för alla underbara skratt, för alla samtal, för allt du gett mej. Ett hjärta av guld hade du <3
åhh min fina vän vad jag saknar dej <3 Vila i Frid.

Idag fyller en liten dam som jag håller väldigt varmt om hjärtat hela 8 år, mosters älskling Ebba! Kan ni förstå hela 8 år, helt otroligt, kommer ihåg dagen hon föddes som om det var igår, iofs är den dagen ganska svår att glömma då den damen hade väldigt bråttom och tog världen med storm och föddes i ambulansen hemma på gården :) Kanske är det därför hon är så speciell? På ett bra sätt då så klart!
Hon är en sån där speciell människa som man bara kan titta på och då ler man, en sån där människa som får en att må bra bara av att finnas till, en människa som man saknar när man inte har henne i närheten, ett sånt där guldkorn, som är svåra att finna och när man gör det så vill man aldrig vara utan det, en sån där människa som man skulle ge/göra allt för! en riktig solstråle med en massa galna upptåg, det är min Ebba det mina damer och herrar, en duktig tjej som jag är väldigt stolt över. Åhh Mosters<3



Ja nu sprang känslorna i väg, men vi har alltså vart och firat denna fina damen på hennes 8 års dag, ett trevligt kalas med trevliga människor, fina presenter och gott fika.

Efter kalaset blev jag och barnen bjudna på mat av syster, kyckling och ris , göttigt! jag och barnen var inte hemma förens halv 11 ! Skulle tända förnsterlamporna och insåg då att en lampa var trasig i sovrummet, sprang i väg för att hämta en ny , PUH hade en enda kvar men mer behövdes ju inte heller, skruvar ur den trasiga lampan och ska skruva i den nya, PANG! så tappar jag den i golvet, fan i helvetes jävlar tänkte jag, drog in hall lampan i sovrummet för att se nått,  fram med dammsugaren och bädda rent, under dammsugningen förbannar jag mej själv för att jag tappat den där jävla lamp jäveln, efter damsugningen inser jag att det är det trasiga lampan jag tappat i golvet ! LYCKA! så det var bara att skruva i lampan och tända :)  (Finns ju lite posetivt i det hela iaf, jag kommer att få sova i en renbäddad säng i natt och jag slipper dammsuga imorgon) när jag sedan skulle sätta i lampan i hallen (nöjd över att det var så rent och fint här hemma ) Ja då smäller den lampjäveln med! jag gav upp och gick och satt mej här vid datorn, det är visst inte meningen att jag ska ha belysning. Nu säger jag god natt!

Igår så var det fullrulle hela dagen igen :) Till avesta och inhandlade mera skor, denna gången blev det två par till johan och sedan slant det med ett par till mej också :) Sen iväg och åt lunch med Ylva, Tina och co. Efter det så hämtade jag upp Alexandra och så blev det årets första lappensglass, mums!

Idag är Stina på dagis, första gången på över två veckor, Behövligt kan jag säga.
Jag och sallan glider mest bara runt, ska ta och ringa några samtal sen ska vi gå ut så Sally får sova i vagnen och jag ska rensa lite vid rabatten. På eftermiddagen bär det av mot Säterdalen i det fina vädret!

Jag blir bara mer och mer övertygad om att jag har belönats med dom finaste, underbaraste barnen i hela världen, jag frågar mej ofta vad jag gjort som är så himla bra för att förtjäna dessa små solstrålar! Min stolthet och min lycka <3

Herregud säger jag bara vilket hektisk liv jag haft dom senaste 2 veckorna, det gillas! Har vart helt slut på kvällarna så det har inte alls blitt av och skrivit nånting här, tji fick ni  :)
Idag har jag vart i väg till Avesta och fyndat en massa skor, utförsäljning på skoaffären där då dom gått i konken :) 3 par skor till Stina och 2 par skor och en plånbok till mej. Yummy!

Kvällen har bestått av massa mys med Stina på soffan ,Sallan somnade tidigt, men Stina har blivit en liten nattuggla så vi slog på en film, Elliot 3 och låg och kramades en massa, underbart<3

Nu ligger jag på soffan som en strandad val efter att försökt motat bort huvudvärken med massa godis och x antal glas cola, det funkade!

Nu ska jag ta och komma på en bra lösning hur jag snabbast möjligast ska ta mej in till sängen för att krypa ner där och natta kudden, rulla eller ringa bärgningsbil?

Slänger in en massa blandade bilder från dom senaste dagarna.

Kärlek till mina <3




Stina åker griståget med Alice, hon var så glad lilla skruttan, man blir helt varm i mamma hjärtat av den lyckan<3



Lycka<3



Är och firar pappa som fyllde 68 år <3



Ebba och Sally blundar båda två :)



Födelsedagsbarnet him self + Kevin och ett stycke Joppa<3



Stina funderar på va tusan morfar får blåbärssoppa i paketet för :)



Sallan äter broccoli och det är smarr :) Älskade unge<3



Min älskade lilla Stina<3



Sally hemma hos nemo och testar på en majskrok :)



Min heta kar, på sin "gamla" cross.



Stina är och kollar när pappa åker cross :)



Jag var tvungen och köra offroad med bilen för att ta oss och kolla på johan när han åkte cross, haha lerit och guppigt var det, trodde aldrig att vi skulle ta oss därifrån, stina tjöt av skratt när det guppade haha :)



Älsklingen på sin nya cross<3



Min snygga kar får avsluta kvällen<3

Och ja jag är fruktansvärt svag för cross kläder, det är ju så snyggt, kolla själv in min joppa! det är en redig kar det mina damer.

I natt har vi finfrämmande, älskade lilla kevin har placerat sitt gulliga lilla face på soffan för att sova över<3



Utslagna hjältar, båda gullungarna tvärslocknade<3

En liten bildbomb ! :)



Stina i Sveaparken



Ebba i Sveaparken



Stina i Sveaparken



Ebba i Sveaparken



Sallan premiär åker rutchkana :)



Sally och mamma i sveaparken



Nemo Stina och Sally: nemo känner efter vad det är för modell på sally :) Eller dop kanske? Jag döper dej härmed till...



Nej nu blir det dejt med John Blund, Kärlek till mina<3 

Jaha då har en till dag gått då....Blitt bjuden på go-lunch av bästaste Alexandra och fredric, smarr smarr :)

Nu håller jag på och badar barn och ska lägga dom, funderar på vad fasen man ska göra efter det? klättrar snart på väggarna och inge bra på tv är det heller. It sucks!

Jaha, då var vintern tillbaka och ja det var mitt fel, det var jag som köpte nya utemöbler till balkongen igår och massa saker att plantera! Fan.

Idag är en riktig "inne springa runt och plocka dag", det kan vara skönt med sånna dagar också.

Stina Jane Bergqvist

(Förlossningsberättelsen som jag skrev när Stina föddes)

Jag vaknade tidigt på morgonen den 6 december strax innan halv 4 av att vattnet hade gått, väckte Johan Som blev överlycklig:) Ringde till Förlossningnen där dom sa att vi skulle lägga oss och vila och avvakta till Förmiddagen innan vi kom dit ( men vem kunde det? ) Johan ringer ner till Ylva och frågar om hon har nå bindor eller nån blöjja? (Blöjja??!!!) Som kommer upprusandes:)
Jag ylva och mikko satt oss för att dricka kaffe, och värkarna började komma, Johan packar BB-väskan som ännu inte hade blivit gjort, när jag väl skulle ta
mej in i duchen kommer Johan och smiter före!? där står jag snopet med vatten över hela benen medans Johan visslar och sjunger i duchen!! :) Värkarna kommer
oftare och är intensivare, ducha, ringa förlossningen igen där dom säger att vi ska komma, ner till ylva och mikko för att äta frukost, sen bar det äntligen av ca kl 06:00, först tanka, Sen en snöig och GUPPIG väg upp till falun, in på statoil för att köpa nått att tugga på till Johan
då vi inte visste hur lång tid allt skulle ta, kör upp vid portarna ca 06:50 och vid det här laget börjar jag få riktigt ont och vägen till Falun har varit riktigt Jobbig! Vi får komma in på ett rum och jag blir undersökt ca kl 8:00(har egentligen ingen aning då jag inte har nå tidsbegrepp) , öppen ca 4 cm, tiden går och jag får ondare och ondare, dom kommer in och ger mej akupunktur smärtlindring eftersom jag (dumjäveln själv) gått med i nån jädra akupunktur studie, kan ju bara berätta att prova aldrig den , nålar till höger och vänster, händer fötter mage huvve näsa och Stortåarna (stavning? ) till vilken nytta? det hjälpte inte ett skit, tillslut fick jag tag på lustgasen och sög av bara helvete! äntligen tänkte jag :D (och johan med som behövde gå på toa och pinka ) när han precis lämnat rummet känner jag att det är dags att spy! sköterskan kommer kutandes med en påse! när johan kommer in på rummet igen ligger jag halvt utanför sängen och spyr som en gris :) efter ett tag tycker barnmorskan att det är dags för mej att få ryggmärgsbedövningen (och det tycker jag med)
Bara till och vänta då läkarn som skulle sätta den var upptagen ,under tiden hann jag med en hel del svärdomar, planer på att hoppa genom förnstet (vad nu det hade hjälpt, ut skulle hon ju ändå )mm, när jag väl fått ryggmärgsbedövningen, var smärtan som bort blåst:) och jag behövde gå och pinka, upp på benen och så bar det iväg, utan droppställningen! Som tur var hann johan skrika på mej och komma efter med den, väl inne på toaletten gick det verkligen inte och kissa! försökte och försökte och försökte, med en orolig karl utanför som knackade varje minut för att höra hur det gick! sen försökte jag lite till och sen lite till och så PANG så kändes det som jag skulle skita på mej (ärligt!) och jag kände att nu var snart huvve ute! Berättar för Johan som står utanför och som svar får jag, Ska jag hämta någon? Klart som fan du ska hämta någon om du inte vill plocka upp ungen din ur toan? :) 3 sköterskor kommer och hämtar mej med en sån där gå stol och det enda orden som kommer ur min mun under den korta promenade till vårat rum är Jag skiter på mej, Jag skiter på mej( ett X antal gånger) Blir undersökt, Öppen helt och dags för att börja krysta! 3 krystvärkar senare är lilla Stina kl 10:42 2360 g tung och 46 cm lång född.
Johan klipper navelsträngen som det var en knut på?! Antagligen därför hon inte växt som hon "borde" inne i magen, det är väldigt ovanligt att det födds barn med knut på navelsträngen, ca 1 om året i Falun, oftast dör fostret inne i mammans mage på grund av att syret stryps. Men här sitter jag nu och vaggar min Fullt friska och levande lilla prinsessa! Hade aldrig klara detta utan Johan vilket stöd, vilken karl:) kan inte vara lätt och sitta där bredvid och se den man älskar ha så ont! Han är en klippa!

Till saken hör även att när vi kom upp på BB och jag skulle plocka fram kläder för att ducha så vad finns nerpackat? 1 t-shirt och ett par byxor åt mej,
sen 5 par tröjjor till Johan och 2par byxor och en massa kalsonger:) Haha tror ni han var lite nervös? :):)



Stina bara sekunder gammal<3



Stina ett par timmar gammal<3