Jag är 26 år...Innom loppet att 3 månader har jag fått lov att begrava båda mina föräldrar. Någonstans känns det inte rättvist nånstans, jag är så pass förståeende så jag vet att livet har sin gång, men ändå.


Det jag tänkt skriva och som är det mest orättvisa i hela sammanhanget är att min mamma var bara 55 år, hon var en mamma, en sambo en syster och en mormor. Men det absolut viktigaste, hon hade inte behövt dö, inte nu.


För att berätta så kortfattat som möjligt men även så ingående som möjligt så ska jag försöka att sammanfatta mej enkelt och bra.


Natten den 27 Juli vid 5 tiden ringer min telefon, det är min syster, hon berättar att mamma är död, den känns som att jorden rasar under mej, jag har precis begravt min älskade pappa. Jag ringer ganska omgående min mammas sambo ( Mamma bodde 25 mil ifrån mej och mina syskon och levde tillsammans med sin sambo sen ca 20 år tillbaka) Jag ringer för att kolla hur läget är med honom och ganska på en gång redan i det första samtalet så berättar han för mej att han ringt efter ambulans men ingen hjälp kom, jag hör på honom allvaret i situationen och jag reagerar direkt men vill inte lägga så mycket vikt i det, allra hellst för min mammas sambos skull, vill liksom inte fråga ut honom, vill inte tvinga honom att prata om sådant som kanske just då och på en gång känns väldigt jobbigt. Vi syskon sätter oss i bilen för att åka dom där 27 milen, dels för att få se mamma en sista gång, klappa på henne och säga dom där viktiga sakerna som man kanske känner att man vill säga, men även för att kolla läget med sambon. Han upprepar gång på gång med svajjig röst att det är väll fan att dom inte kunde skicka hjälp. Jag citerar ringer jag nummret för nödsituation så måste dom väll ändå förstå att det är en nödsituation, ganska omgående bara ett par dagar efter min mammas död tar jag kontakt med SOS för att få reda på när larmsamtalen har kommit in och när ambulans har blivit skickad mesta dels för Sambons skull för att få klartecken efter en traumatisk situation, nu tänker säkert många att ja 5 minuter kan kännas som timmar när det är en nödsituation, men bakom hans ord fanns det ett större allvar och jag förstod att det verkligen var något som inte stämmde . Att få fram tiderna skulle visa sej inte vara så enkel , jag har sammanlagt pratat med minst 20 stycken, dom allra flesta väldigt otrevliga och ja har fått tjatat, ringt ringt ringt och tjatat ännu mer bara för att få reda på tiderna. Vid ett tillfälle har en manlig arbetare på SOS tillomed slängt på luren i örat på mej, 2 gånger,anledningen vet jag faktiskt inte då jag faktisk var väldigt trevlig så antar att han bara inte kunde svara mej på min fråga och då ska jag även poängtera att jag faktiskt var trevlig mot alla handläggarna, till en början, men när man mitt i alla sorg bara vill få reda på vad som egentligen hänt, och då får den behandlingen som jag fått, tappar man tillslut fattningen. Fram tills för 3 veckor sedan har jag ringt nästan dagligen för att se hur det går med ärendet, efter några veckor får jag äntligen reda på tiderna, det visar sej att det har från det att första larmsamtalet kom in tagit 1 timme och 14 minuter( mamma bor 5 minuters bilväg från sjukhuset) Vi det här laget hade vi redan fått obduktions papperen, mamma hade dött av ett bråck som brustit i matstrupen, en åkomma som vid snabb hjälp är "väldigt enkel" att åtgärda, åtminstonde att lokalisera och när man gjort det så för man ner som en kateter i genom halsen för att sedan blåsa upp en ballongliknande grej och där har man stoppat själva livshotande tillståndet och kan då börja arbeta med att "fixa problemet". I mammas fall hann det gå för lång tid. Jag hade även från första början poängterat till dom jag pratat med på SOS att min mammas sambo kände att han inte alls blivit bemött på ett bra sätt, personerna i fråga som han ringt till upplevde sambon som väldigt otrevliga, Jag nämde detta igen för den mannen som berättade tiderna för mej och självklart ifrågasatte jag vad det varit som tagit så lång tid? Han berättar för mej att han inte lyssnat på larmsamtalen själv och undrade vad som hade hänt med min mamma när hon väl kom in till sjukhuset, Ja hon dog, oj då svarar mannen och lovar mej att lyssna på samtalet och ringa mej nästa dag senast dagen efter det, vilket inte hände denna gången heller utan jag fick själv ringa upp igen, då får jag berättat för mej att han lyssnat på samtalen och sedan skickat detta till en högre nämnd för att dom ska få ta en beslut på vad som ska göras av detta, det här kunde ta ett par veckor vilket jag har full förståelse för, men när det sedan gått närmare 2 månader och vi ännu inte hört något så börjar jag igen att ringa runt, samma behandling igen runt skickad både hit och dit och ingen som kan svara på min fråga vad som hänt med vårat ärende, våran handläggare som jag pratade med bara dagen innan, har slutat och vi måste nu invänta en ny handläggare, detta kommer ta tid tänkter jag i all förtvivlan MEN redan dagen efter ringer det på min telefon, jag svarar och det är en manlig röst som presenterar sej och berättar att det i dagsläget är han som har hand om ärendet, utan att jag behöver säga något så beklagar sej mannen för hur ärendet har blivit handlag och jag hör på hans röst och hans ord att han med största vikt menar det och att han verkligen skäms, vilket han inte är rätt person för att göra då han absolut inte gjort något fel, Jag frågar försiktigt om han vet hur det ser ut med ärendet och vad som har hänt, jag kommer aldrig någonsin kunna förklara nervositeten och paniken som far igenom min kropp i denna situationen när mannen berätta för mej sakta på norrlänska, väldigt sakta kändes det som i den stunden, att det hade blivit skickad till en högre nämnd med överläkare och sköterskor och där har dom tagit beslutet om en Lexmaria till socialstyrelsen, dom har anmält sig själva, Jag grät av lycka och lättnad, för min mammas skull men allra hellst för min mammas sambos skull som har fått upplevt detta helvete, att få se sin käresta dö i alla panik och kaos, att ringa på hjälp men inte få någon, nu hade han svart på vitt att han har inte gjort något fel, han har gjort precis allt han kunnat, felet låg någon annanstans. Mamma var från början själv vid medvetandet, hon låg på soffan på nedervåningen vilket hon brukade göra när hon inte kände sej riktigt kry, senare på kvällen ropade hon på Sambon som då befann sej på övervåningen att han skulle ringa ambulans, att hon inte mådde bra, varför visste hon inte själv. Sambon ringer givetvis ambulans direkt och där börjar det direkt, Jag min moster och min syster var i förrgår i väg och lyssnade på larmsamtalet och i skrivande stund sluter jag bara ögonen och ruskar på huvudet åt behandlingen som min mammas sambo och min mamma fick. Direkt började Sambon ifrågasättas om vad som är fel, vilket jag absolut förstår att man måste göra, det enda svaret sambon har är att han inte vet vad som är fel men att hon är dålig, det enda han vet är att hon har pacemaker sedan ett år tillbaka man han vet inte om det är den som det är nått fel med, SOS ber att får prata med mamma själv, som tar luren och berättat att hon är dålig, och tro mej VEM SOM HELLST skulle kunna höra allvaret i den här situationen både på sambon och på min mamma, mamma orkar inte hålla telefonen och prata själv länge utan sambon får ta över igen och han upprepar att dom måste få dit en ambulans nu varpå han får svaret att dom kan inte bara skicka en ambulans utan dom vill veta vad som är fel, sambo upprepar igen att han inte vet men att hon måste få hjälp, dom försöker även få prata med mamma igen som inte orkar, hon klarar inte det. Tillslut i alla förtvivlan lägger mamma eller min mammas sambo på luren (VEM FAN HADE INTE GJORT DET?) dom började säkert fundera på andra lösningar för att få henne till sjukhuset, SOS ringer upp igen efter ett par minuter och Sambon svarar, han säger igen att dom måste få dit en ambulans nu varpå samma utfrågning börjar, sambon svarar på alla frågorna dom ställer, men tydligen måste man svara rätt på frågan om vad som är fel för att få hjälp, vilket sambon inte kan och har även uttryckt sin frustration över detta, att jag är ingen läkare. Mammas ärende är genom hela denna processen satt som ett prio 2 larm, den bedömningen har TVÅ personer gjort, när man nu i efterhand lyssnar på samtalen har utbildade personer, läkare, den fina snälla mannen som jag tillslut fick kontakt med på SOS och en sjuksköterska gjort bedömingen att detta skulle redan från första samtalet ha varit ett prio 1 larm, även enligt andra samtalet skulle det vart ett prio1 larm. ytterligare minst 2st till samtal ringdes, varpå mamma själv också pratade med SOS minst 2 av gångerna det tredje hör man mamma be om hjälp i bakgrunden. när ambulans väl beodrades ut åt min mamma så fanns det ingen inne som kunde åka, inte på ett prio2 larm, det fanns bara en ambulans och den var till för prio 1 larm, därav vart det en ännu längre väntan, sambon ringer igen upp efter ett tag för att fråga vart ambulansen håller hus, han lovas att ambulansen borde vara på plats om ca 10 minuter, under alla tidigare samtalen har mamma tagit av alla sina krafter och själv pratat om än korta stunder och själv bett om hjälp, men i detta sista samtalet hör man inte min mamma, 15 minuter senare kommer ambulansen till plats, då är min mamma redan död. Ambulansmännen omskriver direkt ärendet till prio1 och kallar på förstärkning, dock är läget så illa så dom hinner inte invänta hjälpen utan väljer att ensamma åka mot sjukhuset, från mamma till sjukhuset tog det 4 minuter, 4 MINUTER, då förstår ni hur nära hon bodde! Ambulansmän och sjukvårdspersonalen jobbade länge med att få igång mammas hjärta, kommer en patient in med hjärtstopp så är det de man i regel måste jobba med först, vid detta laget visste man inte att mamma hade en innre blödning, utan man jobbade bara för att gå igång hjärtat, vilket är helt rätt. Vad hade kunna förändrat situationen om ambulansen nu var på plats då? Jo vid ett sånt här bråck kräcks man blod, det ser ut ungefär som kaffesump, hade ambulans vart på plats i tid så hade detta upptäckts. Det har läkaren berättat , Han har även berättat att hade mamma fått hjälp i tid så hade hon överlevt.


Det här ger oss inte mamma tillbaka, absolut inte och det är inte på något sätt det jag strider. Jag strider för rätten man tror man har som människa. Visst det är mänskligt att fela det säger jag ingenting om, men har man den rätten att fela när utgångspunkten handlar om liv och död? Jag strider heller egentligen inte för min egen skull. Utan det jag i första hans strider för det är min mammas sambo, jag kan inte i min vildaste fantasi tänka mej eller ens i närheten kunna känna, det helvete han har gått och går igenom, det kaoset och paniken han och mamma hade, att få se sin älskade dö framför ögonen på en, att ringa på hjälpen, hjälpen som inte kommer, att få se sin älskade tillslut drunkna i sitt eget blod. vem gav någon rätten att bestämma över hennes liv, om hon skulle få leva eller inte?


Utgångspunkten på detta är inte bara ett liv som slocknat, det är en storasyster som saknar sin lillasyster, det är 6 barnbarn som saknar sin mormor, ett barn som inte hann träffa sin Farmor, ett barnbarn hon själv såg så mycket framemot , det är 3 barn som saknar sin mamma nå fruktansvärt så att det ibland känns som att någon vrider sönder organen inne i magen, men allra hellst, det är en sambo sedan 20 år tillsammans som mist enligt hans egna ord sin bästa vän, om ni tänker er Helan och halvan, mimmi och musse, tommy och annika, det var mamma och hennes sambo, dom umgicks jämt, var ofta ute och åkte, var ofta och fiskade, ute i skogen, plockade svamp, dom matchade varandra som handen i hansken, dom avgudade varandra, dom älskade varandra så högt, och framför allt dom ställde alltid upp på varandra, dom där små vardagssakerna, ett typiskt sånt där förhållande där han hjälpte mamma och spika upp en tavla medans hon tog fram kläder åt han på kvällen och såg till att han slängde dom skitga i tvätten, där han åkte ärenden åt henne och hon hjälpte honom med rakningen. Det smärtar mitt hjärta att detta har tagits i från dom att han vart ensam kvar, dom skulle leva lyckliga i alla sina dagar om inte annat iaf en massa flera år, dom skulle ju bli gamla tillsammans. Mamma blev bara 55, hon fick aldrig bli gammal, hon fick aldrig gå i pension, hon fick aldrig uppnå den åldern där man kan luta sej tillbaka och bara njuta av livet man levt, av sina barnbarn, livets efterrätt.



Jag hoppas att personerna som gjort detta enorma misstaget kommer att få lämna sina jobb, jag tror inte att det kommer bli så men det är min önskan, att dom inte ska få chansen att ta någon annans liv. Det som säkert bara kommer bli är att dom kommer att ändra lite i sina utbildningar, för oss var hennes liv mera värt än att användas som utbildningsmaterial. Jag hoppas och önskar att rättvisan vinner, det ger oss som sagt inte henne tillbaka, men hon får rättvisan med sig, sambon svart på vitt bevisat att den behandlingen han utsattes för inte är OK. Jag, mina syskon och min moster får vetskapen om att mammas liv räknades lika mycket som varje enskild indevids bör göras även i sammhällets ögon.


På så många sätt är detta så fel, min mage kommer värka och mitt hjärta kommer smärta, tills dagen jag dör, av att min mammas liv togs i från henne alldelens förtidigt i vetskapen om att hon hade kunnat överlevt, om dom bara hade lyssnat, om dom bara fått hjälp.


Tillägg: Jag har garanterat missat en massa, det hoppar hela tiden upp nya saker i huvudet på mej men skulle jag skriva allt skulle jag få sitta i dagar.